«

»

jul 27

Andras Barn och Grön Cykel

Ibland blir man dumpaff hur lättkränkta vi har blivit. Alla blir irriterade på något. Om det inte är statyer som plockas ner är det folk som harklar sig eller andra som äter pölsa. Vi har ju utvecklats till en sinnesslö grupp som blir upprörda över saker som saknar betydelse. Nu senate var det en inslag som handlade om ”Dilemmat” att säga till andras barn och den obeslutsamme programledaren och valda tyckare kände att det var rörande svårt och både pinsamt och krångligt att lägga sig i när andras barn gör något fel. ”Ja man vill ju inte störa. Jag satt på flyg ner till Kanarieöarna i 7 timmar och bakom mig satt en 7-åring och kastade tuggummi i mitt hår och sparkade på sätet så jag fick en snedvriden ryggrad men det kändes ju lite svårt att säga till”. Det var ungefär analysen.

Det brukade sägas att ”Det tar en by att fostra ett barn”. Ibland tycker jag byarna är som bortblåsta. Om en person är en idiot är det fullt tillåtet att säga till. Och åldern ska inte vara skäl till diskriminering. Det är väl bättre att prehablitera en 7-åring genom att säga ”HÖRRU nu tar du och slutar upp med det där annars ska jag tala om för dig att tomten är en jävla bluff”. Bättre ta itu med en snattare som inte fyllt dubbla år än att försöka rehabilitera en fullfjädrad yrkeskriminell 20 år senare.

Kanske vågar folk inte säga till för att de är rädda att kränka någon. Som människa tror jag de flesta mår bra av om man säger till om något är tokigt och säger till om något är bra. Men i detta mellanmjölksland vågar vi ju knapp höja några röster. För några veckor sedan var det 3-4 kids i 10-12 års ålder som snurrade runt i centrala Umeå och kring Swedbank skrek och härjade de och spottade och kastade skräp och skrek och störde i största allmänhet. ”Men era små flinapor kan ni inte bara sluta upp med den här Tisdagsidiotin och istället göra något vettigt som att pinka i kors eller plocka kottar. Satans less jag blir på det här skränande och idiotin” sa jag. Eller något i den stilen. En av dem verkade få en huvudställare medan gängledaren drog en stoppsladd på sin gröna cykel och sen sa ”Dra åt helvetet din jävla idiot” till mig.

Det rann ju av som vatten på en gås. Så sprang de in i Victoriagallerian. Istället för att springa efter som en legoknekt tog jag och bar ner ledarens gröna cykel till restaurangbåten Vita Björn. Det kändes som en bra konsekvens och jag kände mig som en rättsskipare. Funderar så här i efterhand om han har hittat sin cykel.